Skrubba bort en dyrgrip

Tvåla till det. En del parfymer behöver helt enkelt avlägsnas från huden i förtid.

Då och då testar jag riktigt dåliga parfymer. Trots att jag är ganska härdad vid det här laget finns det de odörer som helt enkelt måste bort från huden – genast. Scrubbers kallas de på internationellt parfymspråk och ordet symboliserar ganska bra hur man får gå tillväga. Det är bra att ha tålig hud vid de tillfällena.

Senast i söndags råkade jag ut för en skrubbare. På pappret såg allt så bra ut. Flådigt nischmärke? Japp. Berömd parfymör? Absolut. Högt pris, svår att få tag på och med ett namn som är svårt att uttala? Check, check och check.

Våldsamt begåvade Mathilde Laurent är näsan bakom Cartiers exklusiva kollektion Les Heures de Parfum. Kollektionen innehåller vid det här laget elva eller tolv parfymer och kollektionen tillkom med avsikt att fira Cartiers hundraårsjubileum. Kolla bara på flaskorna och säg att ditt hjärta inte slår snabbare:

Foto: fragrantica.com

L’Heure Perdue är nummer elva i kollektionen. “Den förlorade timmen”. Jo tack, tjena. Den här parfymen är ett sådant kapitalt magplask att jag kommer på mig själv med att längta efter ett spray av vad som helst från DKNY. Så illa.

Att känna L’Heure Perdue utplåna huden är som att bevittna en trafikolycka – vidrigt, men det går ändå inte att blunda. Över en bas av syntetisk vanillin har Mathilde Laurent försåtligt stoppat in de vassaste, suraste aldehyderna du kan tänka dig. Samma sorts aldehyder återfinns i Andy Tauers Noontide Petals eller L’Eau Serge Lutens. Samtidigt som näsborrarna angrips av tusen nålar snörs strupen ihop. Under de tjugo minuterna jag uthärdade utvecklades L’Heure Perdue till att dofta som en nedkissad flyttkartong. Ridå.

Grejen med scrubbers är att de sitter som berget. Det är liksom lag på att dofter man älskar försvinner för snabbt och sådant man avskyr har en hållbarhet som utklassar halveringstiden för uran. En skrubbomgång med nagelborste och handtvål räcker föga. Man testar diskmedel, det ska ju lösa fetter. Fortfarande sitter stanken kvar. Alla som har råkat ut för en scrubber vet vad jag menar. Därför ger jag er mitt allra bästa tips: oparfymerad deodorant. Billigaste skiten duger gott, min är från Eldorado. Rolla på alla ställen du applicerat parfymen och bara sådär, stanken är borta.

Hur L’Heure Perdue kunde passera kvalitetskontrollen är bortom allt förstånd. Undvik till varje pris.

Har du något annat husmorstips för att få bort oönskade dofter? Inte bara på huden utan även i hemmet? Någon parfym du försökt skrubba bort?

Plötsligt händer det

Man får verkligen gilla den här parfymen för att slå till på en flaska. Storlekarna som säljs är 120 ml, 250 ml och helt orimliga 450 ml.

Det finns parfymfamiljer som jag älskar och det finns parfymfamiljer som jag kämpar lite mer med att tycka om. Familjen med gourmanddofter tycker jag är svår. Det har nog med min personlighet att göra. Jag äter gärna sötsaker men vill inte dofta som en kanelbulle liksom. Lika lite som jag vill hittas död iklädd volangblus.

Ändå nappade jag på ett erbjudande om att köpa en mindre mängd av Diors upphaussade Fève Délicieuse. Hyllningskörerna hade inte lämnat mig opåverkad. Det var ändå med mild skepsis och beredskap om att bli besviken som jag närmade mig den lilla glasflaskan häromdagen. Jag hade inte behövt oroa mig.

Är det något som kännetecknar Diors apdyra och orimligt svårshoppade La Collection-parfymer så är det kvalitet. Med Fève Délicieuse har Demachy förfinat och förfranskat den något trashiga genren gourmand till perfektion. Ingen sockerchock här inte.

Doften är fokuserad kring doftämnet tonka. Tonka är en liten brun böna som delar många karaktärsdrag med vanilj. Till skillnad från vanilj, som kan dofta platt och infantilt, har tonka fler och mer intressanta nyanser: kola, mandelmjölk och nöt. Trots att Fève Délicieuse har en lång lista av doftnoter är det bara en enda sak som dyker upp i mitt huvud – nötmaräng. Rostade hasselnötter som malts till ett fint mjöl och sedan vänts ner i änglafluffig marängsmet som sedan gräddats till segfrasig perfektion.

Änglafluffig är verkligen inte ett ord som jag vill beskriva mig själv med. Ändå kan jag njuta av Fève Délicieuse. Det är nog det bästa betyget en gourmandparfym kan få av mig. Hållbarheten på huden är ungefär åtta till tio timmar och sillaget, alltså doftspåret, är rätt diskret. Vill du köpa en flaska får du bege dig till Kastrup med dina besparingar. Det är dessutom bråttom då Dior tydligen ska dra bort linjen från den danska flygplatsen. För egen del lär mina tio milliliter räcka länge.

Har du någon favoritgourmand som du vill tipsa om?

Nära perfektion, Narciso

Narciso från Narciso Rodriguez lanserades 2014.

Doften som charmar brallorna av den här förhärdade parfymnörden kommer i en tråkvit flaska, säljs på KICKS och doftar lagom. Ingen är mer förvånad än jag.

Det är häpnadsväckande att jag förälskade mig så handlöst i Narciso. När jag blir så här förtjust i en parfym brukar doften i fråga vara chockerande i någon mening: algslemmig sten, hårdlackat läder eller fläskiga blommor. Doft av blod eller asfalt typ.

Narciso Rodriguez excellerar med att lansera parfymer som är precis lagom. När For Her lanserades 2003 var den lagom blommig, lagom fräsch och lagom trendig. Essence lanserades 2009 och doftade precis lagom av Niveakräm och sköljmedel. Ingen av de här lanseringarna skakade marken jag gick på. Uppföljarna däremot, de som lite hånfullt kallas flankers bland engelsktalande parfymfolk, har varit strålande. Uppföljarna har oftast varit mer vågade än originalen och alltid mer myskdoftande. För är det någonting Narciso Rodriguez gör bra så är det mysk.

Narciso lanserades 2014 och är den mest sensuella doften hittills från varumärket. Mysken dominerar och har en perfekt balans – det doftar rent och kroppsligt på samma gång. Lite som att dra in doften av sin partners ännu kroppsvarma t-shirt efter en lång dag på jobbet. Det pirrar till, men inte så att man rodnar. Mellan mysken tittar en och annan beskedlig ros fram tillsammans med oskuldsfullt vita blommor, mest gardenia. För att doften inte ska tippa över och landa i Philosophy-land har kompositionen balanserats upp med en snygg och hypermodern träbas. Här förs tankarna till Balenciaga, särskilt Balenciaga L’Essence med lena träslag som ceder och sandel.

På det hela taget är doftintrycket av Narciso krämigt. Mitt experimenterande har lett fram till att Narciso mycket väl kan vara den perfekta jobbdoften: aldrig påträngande, aldrig tråkig. Efter den första halvtimmen lägger sig doften som en intim air runt kroppen och kan omöjligt störa någon. Det bästa betyg av dem alla? Jag överväger att köpa en flaska.

Etro Shaal-Nur EdP

“Shaal-Nur is the Indian queen of the glowing light of dawn, promises abandonment and playfully ignites the senses, calming anxiety and easing stress” säger Etro. Foto: elle.com

Shaal-Nur från Etro ska, enligt märkets egna marknadsföring, vara döpt efter en indisk prinsessa. Trots ihärdigt googlande går det inte hitta mycket information om nämnda kunglighet. Inget alls faktiskt. Men okej, låt oss tro på att Shaal-Nur EdP är inspirerad av en indisk prinsessa. I så fall är det ingen lallande liten prydnadsros till kunglighet, utan en krigisk tuffing till prinsessa – likt den som den indiska designern Manish Arora skapar på bilden här ovan. Bortsett från att modellen är vit.

Parfymen är rent fientlig till en början. Öppningsnoterna med grapefrukt, dragon och mörkgrön bergamottolja är minst sagt utmanande. Hade mitt parfymprov blivit dåligt? Nix. Efter några minuter lägger sig den spretiga öppningen tillrätta. Istället blir citrusackordet mer harmoniskt med hela fruktskålen – mandarinskal, citron, grape och bergamott. Dragon får sällskap av rosmarin, timjan och färskriven muskot. Vid det här laget doftar min arm mer som något som borde ligga på tallriken ovanpå en bistecca fiorentina.

Sedan blir det mer behagligt och parfymen styr åt det klassiskt orientaliska hållet. Patchoulin är chokladdoftande, varm och jordig medan slingor av rökelse väver in de taggiga örterna i en förlåtande slöja. Shaal-nur EdP är varken maskulin eller feminin. De blommiga stråken av ros balanseras med rosenträ och den lilla vanilj som dyker upp får konkurrens med den rotiga, rökiga doften av vetiver. Faktum är att jag tror att Shaal-nur skulle vara urstilig på en man som också uppskattar YSL M7 eller By Kilian Incense Oud. Kvinnor som saknar Black Cashmere från Donna Karan bör också kunna uppskatta Shaal-Nur. Själv förblir jag en smula skeptisk. Dragonen liksom skaver lite i näsan på mig och min hudkemi förstorar upp doften på ett vis som inte funkar till hundra procent. Ändå är Shaal-nur från Etro är en intressant doft i kategorin spicy orientals, en kategori som sällan bjuder på några överraskningar.

Nytt år, gamla parfymprov

Majuscule betyder något i stil med “stor bokstav”, typ versal på franska.

På årets första dag gjorde jag årets första parfymerade misstag. Håglöst rumstrerade jag runt i en låda med gamla parfymprover, sökande något som kunde fånga mitt intresse. När jag fiskade upp ett prov av Santal Majuscule från Serge Lutens kunde jag inte alls påminna mig varför jag hade ratat den från början.

Efter blott en kvart på huden mindes jag precis varför jag en gång förpassat provet till skräplådan. När sandelträ håller god kvalitet och får vara medspelare bland basnoterna doftar det fylligt, sött och lent på samma gång. Santal Majuscule är lika behaglig som att springa med huvudet först, rätt in i stammen på ett sandelträd. Tjong! Doften är både tjock och stickande på samma gång, hysteriskt artificiell och högljudd. Lägg därtill en häftig dos av kakaopulver, en nypa kanel och plastiga rosor och migränlarmet börjar tjuta. Hållbarheten är naturligtvis strålande, som så ofta är fallet med parfymer som man avskyr.

Nix, nej, niente. Serge Lutens har lanserat mängder med parfymer som är bättre än den här. Vill jag dofta rosor och choklad väljer jag S-perfume 100% Love istället. Vill jag dofta sandelträ väljer jag vad som helst annat, bara inte Santal Majuscule.

På spaning efter den tid som flytt

För mycket av det goda är aldrig nog för Roja Dove. Foto: Christian Forsberg

I många år var Roja Dove Haute Parfumerie på Harrods femte våning ett väldoftande himmelrike för alla parfymälskare med en fäbless för det extravaganta. Jag var där 2011 och blev så överväldigad att jag drabbades av total beslutsångest. Således gick jag därifrån tomhänt men rik på erfarenhet (och med resebudgeten i oförstört skick). Sedan ett år har parfymavdelningen flyttat till spavåningen en trappa upp och fått namnet Salon de Parfum. Borta är den svartblanka pianolacken, speglarna i taket och takkronorna av Muranoglas. Charmig Liberacestyling har ersatts med smakfull astråkighet. Så kan det gå.

“Frenemies”

“How can we be lovers if we can’t be friends?” Viktor & Rolf Flowerbomb EdP och Chloé EdP. Foto: montage

Två parfymer som jag tidigare har ratat genererar numera i särklass flest doftkomplimanger från såväl vänner som främlingar. Är det bara därför som jag har slutit fred med Flowerbomb EdP och Chloé EdP?

När Flowerbomb EdP introducerades 2005 visste mitt förakt inga gränser. Vulgo! Sockervadd! Bimbo! Ful-patchouli! Horder av fredagspiffade tjejer med partytoppar och hårdplattat hår förde med sig Hiroshimaliknande moln med Flowerbomb ombord på spårvagnar och bussar vid den här tiden. Jag snörpte säkert på munnen och muttrade något cyniskt till min vän i sätet bredvid. Ändå lirkade sig en liten flaska med Flowerbomb in i min samling kring 2010. Där stod den länge orörd. I höstas tog jag det som en utmaning att försöka förstå mig på Flowerbomb. Jag tyckte att jag borde kunna klura ut vad det var som hade gjort den så populär.

I samma veva började doftkomplimangerna ramla in. Allt från kurskamrater till pizzabagare berömde Flowerbomb. En är ju inte immun för sådant. Jag började plocka fram min flaska oftare än mitt experiment krävde. Jag hade börjat gilla doften. Den där krämigt sötade Sambacjasminen med sina drag av frangipane och vaniljsås gifter sig helt enkelt genialiskt med den på kemiskt väg renskrubbade patchoulin.

Min motvilja till Chloé EdP baserar sig på lika ytliga bedömningsgrunder. När Chloé lanserades 2008 omfamnades den omgående av de svenska modebloggerskorna vid den tiden. Karolina Skande, Columbine Smille och Eleonore Nygårds turades om att hylla Chloé EdP och min vana trogen satte jag mig på tvären. Till saken hör att det redan har funnits en Chloé EdP. Den hyperblommiga klassikern lanserades 1975 under Karl Lagerfeldts tid hos modehuset Chloé. Jag tyckte det var fult att ersätta en klassiker med en menlös myskdoft som har lika mycket personlighet och charm som en skyltdocka.

Det har jag fått äta upp. Parallellt med Flowerbombexperimentet har jag kört ett Chloéexperiment. Med “fuktigt fräscha” doftnoter som pion, freesia och magnolia har Chloé från 2008 lika mycket originalitet som ett vitt A4-ark men den är inte helt dum ändå… I kategorin Fräscha dofter som smälter in bra på jobbet utan att irritera ihjäl mig excellerar faktiskt Chloé EdP. Ingen är mer chockad än jag över att min miniatyrflaska snart är slut. Kommer jag att köpa en ersättare när miniflaskan är slut? Det är tveksamt. Vi har visserligen blivit vänner men några bästisar kommer vi aldrig att bli.

Vad har jag lärt mig av mitt experiment då? Att min smak förändras. Att det är ocharmigt att vara snobbig. Att jag aldrig ska säga aldrig.

Coco är koko

Doften av axelvaddar och powerkostymer. Coco EdP lanserades 1984. Foto: Chanel.com

Efter en tids frånvaro från parfymbloggandet tycktes det mig rimligt att börja om från början. Nästan i alla fall.

Coco EdP från Chanel är inte den första parfymen som jag suktade efter och sedan köpte för sparade födelsedagspengar. Ändå markerar det lilla doftprovet med Coco som ligger på bordet framför mig något betydelsefullt. Det står för början av min medvetna djupdykning ner i parfymens värld.

Det var 2003 som jag gav upp. Mitt inne i stadens då största parfymavdelning resignerade jag för faktumet att ingen doft stack ut eller intresserade mig något nämnvärt. Men det var tomt på min parfymhylla i badrummet och pliktskyldigt köpte jag därför med mig Lolita Lempicka EdP hem. Någon riktig glädje infann sig aldrig, däremot en fundering.
“Det måste finnas andra parfymer i världen?”

Det här var innan bloggboomen hade hänt i Sverige. I USA däremot, där hade folk börjat blogga tidigare. På så sätt hittade jag till Fragrant Fripperies-Patty, Fleur de Lisa och Dragonfly00. De här kvinnorna ska senare starta The Perfumed Court som länge var den största parfymprovsbutiken online. Jag tror min första beställning från Dragonfly00 landade på hallmattan i början av 2004. I det paketet låg provröret med Coco EdP, samma provrör som jag har framför mig i dag.

Coco är verkligen koko. Skvatt galen om man jämför med dagens parfymlanseringar. Det är en doft av sin tid. När Coco EdP lanserades 1984 hade inte yuppieeran och Wall Street-yran börjat. Både Europa och USA kämpade med arbetslöshet, recession och hårda politiska bandage. Regan blev omvald 1984 och i Storbritannien blev Thatchers nedmontering av gruvindustrin ett hårt slag i ansiktet för den mellersta och norra delarna av landet. Tuffa tider kräver tuffa kläder (axelvaddar, new wave) och dofter med attityd (Paloma Picasso, Ysatis).

Coco EdP skapades av parfymören Jacques Polge som på många vis förtjänar att kallas Herr Chanel (även om Karl Lagerfeldt innehar titeln). Med Coco EdP gör han en tidsenlig komposition, tänkt att stå upp mot konkurrensen från andra kryddiga orientaler som Opium och Youth Dew. Bara ett år efter Coco lanseras Obsession som tydligt hämtat inspiration från Cocos DNA.

Cocos doft är ett kluster som domineras av kryddnejlika. Det doftbärande ämnet i kryddnejlika heter eugenol. Märkligt doftämne faktiskt. Det lyckas dofta både kallt och varmt, sött och syrligt på samma gång. Ovanpå en kryddig sötma finns ett drag av menthol som skapar en doftmössig motsvarighet till att smörja in huden med liniment. Krydnejlika är för övrigt artsläkting till eukalyptus vilket känns helt rimligt.

Läs mer om kryddnejlika i parfym hos Ca Fleure Bon

Mellan all kryddnejlika har Jacques Polge proppat Coco full med rosor (som för tankarna till klassikern No22), mimosa, apelsinblom och jasmin. Hela buketten! Lägg därtill en dos animalisk cibet som får kompositionen att sjunga av åtsnörd sexyness och en klassisk ambra med labdanum, tonka och sandelträ. Coco är mycket av allt. Men ändå. Trots en vild blandning av doftnoter som borde dofta spretigt finns den där svala aspekten av eugenol som får Coco EdP att kännas typiskt Chanel – sofistikerad, bildad och smått blasé. Bourgeoisie.

Funkar hon i vår tid då? Tveksamt. Mitt lilla provrör innehåller en äldre version av Coco. Den Coco EdP som finns i butikerna nu innehåller mindre eugenol och mer sötfluffig tonka. Chanel har marknadsanpassat doften och det talar ju på sitt vis ett tydligt språk. Synd ändå, jag gillar ju koko-Coco.

Har du råkat ut för att en favoritparfym har blivit omformulerad. Berätta gärna!

Doften av Berlin

Erik Kormann tillhör en av stjärnorna på Berlins nya parfymscen. Foto: Julia Forsberg

En självlärd bohem, kvinnan som tog saken i egna händer och startade ett parfymmärke och en rejvande affärsman med hjärta. Det händer spännande saker på parfymscenen i Berlin.

“Vad det doftar?”
Erik Kormann kliar sig förstulet i det korta, bruna håret medan han funderar. Utanför tvålbutiken 1000 & 1 Seife i Karlshorst blommar gulpudrig mahonia och narcisser i vårvärmen. Mammor leker med barn i en välskött park som ligger inklämd mellan marsipanfärgade hyreshus från 20-talet. Ljudet av barnskratt letar sig in genom den öppna butiksdörren. Erik Kormann hittar till slut svaret han letade efter och harklar sig. “Lindblom”, säger han. “Berlin doftar lindblom”.

Paradgatan Unter den Linden har onekligen präglat Berlinbornas idé om hur deras stad doftar. Både hipsters och pensionärer på stan säger att lindblom är stadens signaturdoft, trots att träden bara blommar under två korta sommarveckor. Lindträd anses vara ett heligt träd i stora delar av östeuropa med förmåga att skydda från såväl åska som ondska. Lindarna längs Unter den Linden gjorde i så fall ett dåligt jobb med att beskydda Berlin, både från Hitlers nazism och från bombmattorna som fälldes vid krigsslutet 1945. Trots att själva planteringen har anor från 1700-talet är lindarna som står här i dag planterade på 50-talet.

Från innerstadens grönska tar det tjugo minuter med pendeltåg för att hitta ut till Erik Kormann och hans fru Xenia. I Karlshorst driver de en vardagsrumsliknande butik, fylld med tvålar, parfymer, teddybjörnar och brevpapper. Tidigare drev paret en central butik vid Hackescher Markt, men hyreshöjningar tvingade dem ut från citypulsen till Karlshorst.

Erik Kormann har på några år blivit en av Europas mest omtalade independentparfymörer. Någon formell utbildning har han däremot inte. Hans intresse för parfym startade med att en god vän skulle sluta som aromaterapeut. “Innan pensionen ville hon föra sin kunskap vidare och hon lärde mig allt hon kunde om naturliga doftämnen”.

Naturliga doftoljor utgör förvisso basen för parfymskapande, men Erik Kormann kände att den naturliga doftpaletten hade sina begränsningar, att han behövde vägledning. Han vände sig till vännen, tillika parfymören, Geza Shoen. “Han doftade på mina naturliga kompositioner och skrattade. Sedan gick han till sitt skåp, plockade fram tio flaskor aromakemikalier som han gav mig och bad mig laborera med dem. Efter det förändrades mitt skapande helt. Aromakemikalier gör bra parfymer fantastiska, de får doften att dansa”.

Erik Kormann ter sig en aning förbryllad när han får följdfrågan om han har fortsatt samarbeta med andra parfymörer. “Du menar kreativt samarbete? Absolut inte! Det jag värderar mest med att vara liten och självständig i branschen är att jag kan följa min egen kreativitet”. Kreativiteten märks i butiken. Åtta parfymer har han hunnit lansera hittills och två nya kommer under 2015.

Från lugnet och fågelkvittret i Karlshorst till myllret på Friedrichstrasse. Det tar bara en kvart med pendeltåg men det är som att landa i en annan värld. Inklämt mellan Trabantmuseum och Checkpoint Charlie ligger det lilla parfymeriet Frau Tonis. Till skillnad från brokiga turistmagneter är Frau Tonis en minimalistisk oas av lugn. Den vitmålade dörren är tung att öppna och väl på insidan är det vitt, vitt med detaljer av stramt svart och raka linjer. De 36 parfymerna står på en vit coriankub mitt i rummet. Flaskorna är grupperade enligt doftfamiljerna citrus, fruktigt, blommigt och orientaliskt. Flakongerna är stora, av apotekarmodell och i genomskinligt glas. Centralt står storsäljaren placerat – Eau de Berlin.

Ljudet av klapprande klackar mot det blanksvarta golvet föregår Stefanie Hanssen. Hon är i 40-årsåldern, bär moderiktigt vida culotter i svart och frisyren är djärv men smickrande. I sex år har hon drivit och utvecklat Frau Tonis från idé till etablerat varumärke.

Hennes historia startade en kväll på operan. Stefanie Hansen blev häftigt förälskad i en doft som någon på raderna framför henne bar. “Det var en grön men ändå kryddig och djup doft, verkligen originell och eterisk på samma gång”. I flera månader sökte Stefanie efter parfymen bland Berlins parfymbutiker utan att finna den. Under sökandet slogs hon av att personalen på parfymavdelningarna enbart ville sälja de senaste nyheterna, dels att parfymstilen hon letade efter är frånvarande i utbudet.

“Då slog det mig att jag kunde göra den själv och sälja den med en bättre service än hos de stora varuhusen”. Därför startade hon Frau Tonis 2009, och lanserade de dofter hon saknar på marknaden. Enkla, lätta, eteriska. Men Stefanie Hanssen upptäckte snabbt att det inte räckte att vara självlärd i att tillverka parfymer. “Jag tog kontakt med en liten familjeägd parfymfirma i franska Grasse och på den vägen är det. I nära samarbete har de utvecklat mina idéer och producerat de 36 parfymer vi säljer idag”.

Sin egen lyckas smed. Stefanie Hansen gjorde sin egen drömparfym. Foto: Julia Forsberg

Några planer på att utöka sortimentet finns det inte. Stefanie Hansen vidhåller att Frau Tonis skall handla om kvalitet, inte kvantitet men vissa samarbeten är för bra att motstå. “Vi har gjort en serie med tre dofter för KaDeWe som heter Munich, Hamburg och Berlin, den har blivit väldigt omtyckt. Likaså genomförde vi ett samarbete med Volkswagen för att ta fram en doft av bil, Memories of Petrol”.

Eau de Berlin då? Jo visst, den doftar lindblom. Lindblom, bittergrönt av malört och jordigt trä från det indsiska gräset vetiver.

Tyskland – parfymens födelseland i Europa. Många skulle säga att det är låter felaktigt. Historien ger ändå belägg för påståendet. I dagens Berlin frodas anrika parfymhus och avantgardistiska doftskapare sida vid sida.

Frankrike må ursäkta. Flera decennier innan hovet i Versailles fick dille på väldoft föddes adelns parfymintresse i den tyska staden Köln. Allt tack vare en kort och envis italienare vid namn Giovanni Maria Farina. Med hans Kölnerwasser, idag mer känt som eau de cologne, blev Tyskland navet i Europas parfymindustri i början på 1700-talet.
På grund av att Frankrike satsade oerhörda summor ur statskassan på att utveckla en inhemsk parfymindustri i Grasse hamnade Tyskland på efterkälken. Parfym blev synonymt med Paris. Men något håller på att hända. I Berlin gror kreativiteten och tecken tyder på att tyska parfymmakare är på frammarch.

Faktum är att Berlin bjuder på en kavalkad av lukter. U-bahn doftar damm, smörjolja och metalliskt likt trycksvärta eller bläck. Friedrichhein doftar marijuana och turkisk meze. Alexanderplatz doftar dönerkebab och cigarettrök. Utanför Gedänknichtskirche doftar det av varmt gummi och dieselavgaser. Över hela stan dyker återkommande pustar av ruttet ägg upp, en resultat av ett avloppssystem i behov av översyn. Få storstäder erbjuder en sådan mångfald av dofter som Berlin. Här möts världens kulturer och de doftpreferenser de bär med sig från sina hemland, både från matlagning och parfymvanor.

Att resa är att stimulera sinnena. Att resa är att konfronteras med nya smaker, ljudintryck, sevärdheter och ett annat klimat. En resenär kanske inte reflekterar över hur ett resmål doftar, i alla fall inte medvetet. Ändå sätter dofter djupa spår. Luktsinnet är vårt mest omedelbara eftersom nervimpulserna från luktcentret når känslocentret i hjärnan utan att passera något filter (som de andra). Därför kan vi associera dofter med känslor på ett helt annat sätt än med vyer, beröring, ljud eller smaker.

En promenad längs Unter den Linden går i riktning mot stadsdelen Moabit. Där har Tamas Tagsherer sitt kontor. Under de tre år som han har varit ansvarig för det gamla tyska varumärket J.F Schwarzlose har märket vuxit och säljs i 17 länder runt om i världen.

Tamas plockar med flaskorna på den svarta hyllan, ställer dem i en rak linje och rättar till korkarna. Borstar bort några osynliga dammkorn från kartongerna. Plockar fram en tung bok klädd i svart tyg. “Det här är vår stolthet, vårt varumärkes historia”, säger Tamas när han flyttar på några parfymflaskor för att göra plats och kunna visa upp den. “Utomlands betraktas J.F Schwarzlose som ett nytt parfymmärke. Här i Tyskland är det annorlunda”. Märket startade 1856 av Johann Schwarzlose och levererade hälsobringande cologner och apoteksvaror till det kejserliga hovet.

Tamas Tagscherer vill hellre prata om parfym än att stå framför kameran. Jag fick honom ändå på bild. Foto: Julia Forsberg

Stilen a’la mode var då enkla, blombaserade cologner som doftade viol, lavendel eller ros. På 20-talet nådde dåvarande Schwarzlose sin höjdpunkt med Weimarrepublikens festglada konsumenter. “Josephine Baker använde parfymen Treffpunkt 8 Uhr trots att den marknadsfördes till män. Tack vare henne blev den tidens storsäljare”, berättar Tamas Tagsherer.

Märkets popularitet dalade i samband med att internationella märken blev allt mer populära och tillgängliga i Europa. J.F Schwarzlose gick i konkurs 1976. 2012 köpte Tagsherer och hans kompanjon rättigheterna till varumärket och dess katalog av parfymer. De köpte upp gamla parfymflaskor från privatpersoner. Borta är de endimensionella colognerna, idag är J.F Schwarzlose ett helt annat koncept på spåren.

Till sin hjälp har de en av parfymvärldens mest kända namn, parfymören Veronique Nyberg. Med utgångspunkt från de bevarade parfymerna från 20-talet har hon omformulerat och moderniserat samtidigt som de har velat bevara parfymernas själ.

Tamas Tagsherer ger en grundlig guidning genom sortimentet. De tre återuppväckta parfymerna från 20-talet: 1A 33, Treffpunkt 8 Uhr och Trance knyter ihop klassiskt parfymhantverk med modernare doftnoter som rosépeppar, blodapelsin och mango. Rauch och Zeitgeist är helt nya kompositioner; tidsenliga på sitt sätt men också mindre intressanta. Hans egen favorit är Rauch. “Den passar mig under stökiga nätter på Berghain” säger han och en rodnad anas på halsen.

Efter besöket går vandringen tillbaka genom Tiergarten. Doftstickorna sorteras ut, en efter en faller de i papperskorgen. Väl framme vid Brandenburger Tor koras vinnaren. 1A 33, döpt efter Schwarzloses Berlinskyltade varubil från 1924. 1A 33 doftar både kraftfullt men drömskt. Det är en feminin doft med indisk jasmin, magnolia och givetvis lindblom. Alltid lindblom. Det är ju trots allt doften av Berlin.